Publicerad genom Svenska Nyhetsbyrån (SNB), december 2008

Den nya vänstern kommer från "höger"

"Tidigare har vi varit det åttonde partiet. Nu är vi det tredje partiet".

När jag träffar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i samband med att partiet presenterar sina kandidater inför nästa års EU-parlamentsval har han svår att dölja sin förtjusning över den nya situationen som uppstått i svensk politik. Med två klara block ser han Sverigedemokraterna (Sd) som det "tredje alternativet". Och eftersom Åkesson ser sitt parti som ett mittenparti så ser han nu ett nytt och bredare utrymme för Sd.

"Vi är ju det enda alternativet för de som varken vill rösta på socialdemokraterna eller på moderaterna", menar han.

Det kan kanske verka utmanande att definiera Sd som ett mittenparti. "Höger", inte sällan med tillägget "extrem", brukar ju annars vara definitionen på partier som i likhet med Sd vill stoppa, eller kraftigt minska, invandringen. Men att döma av vad Åkesson faktiskt säger så hamnar Sd knappast i mitten på den politiska skalan, utan snarare klart till vänster om densamma. Åkesson tror också att hans väljare faktiska som potentiella i ekonomiska frågor har åsikter som vanligen karakteriseras som vänster. Detta verkar för övrigt även gälla för partiledaren själv. Som när han beskriver sitt motstånd till arbetskraftsinvandring.

"Beslutet om arbetskraftsinvandringen är ett borgerligt sätt att driva klassisk lönedumpningspolitik. Det urholkar den svenska modellen."

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin skulle inte kunna säga det bättre. Överhuvudtaget talar Åkesson om den svenska modellen och den svenska välfärden på ett sätt som om han vore socialdemokrat skulle stämplas som traditionalist eller folkhemsnostalgiker. Hans ståndpunkt är att det mångkulturella projektet - som Åkesson väljer att kalla invandringen - undergräver hela vår välfärdsmodell, som han menar är unik för Sverige.

Sd säger sig visserligen vara för marknadsekonomi, men anser på traditionellt socialdemokratiskt manér att marknaden måste regleras. Ibland anses statliga ingrepp som nödvändiga för att styra marknaden mot uppsatta samhällspolitiska mål. Det kanske är därför som partiet oftare väljer att föra fram "marknadsanpassad blandekonomi" som sin ekonomiska modell, istället för marknadsekonomi i sin mer renodlade form. Sd menar vidare att skolan i första hand är en statlig angelägenhet, och det finns en klart skeptisk inställning till friskolor. Lägg därtill partiets EU-motstånd så är det inte svårt att se vilka väljargrupper som Sd talar till.

Hur ska då övriga svenska partier agera gentemot Sd på det rikspolitiska planet? Partiet kan mycket väl bli vågmästare i riksdagen efter nästa val, vilket enligt Åkesson också är det uttalade målet för hans parti. Ett mål som i dagläget knappast ter sig orealistiskt.

Att diskutera någon form av samarbete med Sverigedemokraterna är tabu i svensk politik. Med viss rätt, måste tilläggas. Men det hindrar inte att ett skarpt läge kan uppstå.

För partierna inom alliansen ser det inte särskilt problematiskt ut. Förutom invandringen utgör motståndet till EU och den fria rörligheten samt den ekonomiska politiken i övrigt så pass stora skillnader att en distansering gentemot Sd för de borgerliga partierna ter sig som fullt naturlig. Sd å sin sida har redan i tillräcklig grad distanserat sig från de borgerliga.

Desto mer problematiskt ser det ut för de röd-gröna med socialdemokraterna och Mona Sahlin i spetsen. Naturligtvis är ett samarbete med Sd också här en omöjlighet. Men Åkesson agiterar på ett sätt som gör att många traditionella s-väljare uppenbarligen väljer att lyssna. Samtidigt innebär Sahlins osäkra och valhänta agerande gentemot Lars Ohly och vänsterpartiet att hennes trovärdighet på området kan ifrågasttas. Sahlin orkade till slut inte "hålla rent vänsterut" utan tvingades bjuda in vänsterpartiet till ett (hopplöst?) samarbete. Hur gör hon med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna? Hur kommer hon att agera när partiets förslag är identiska med de krav som med säkerhet kommer att höras från LO-borgen och kanske också inom det egna partiet?

Kommer Sahlin i syfte att nå regeringsställning acceptera ett mer eller mindre passivt stöd från Sd? På den punkten kommer väljarna troligen inte att få besked förrän det är för sent, det vill säga efter valet 2010. Fram tills lär utmålning av Sd som högerextremt fortsätta, oavsett hur långt åt vänster som partiet vandrar.