Publicerad i Världen idag Näringsliv, 2008-09-03

 

Handelsavtal med utvecklingsländer skapar debatt

 

Påtvingade avregleringar som slår mot fattiga länder och ökar fattigdomen? Eller nödvändiga liberaliseringar för att öka utvecklingsländernas andel av världshandeln och därmed få fart på tillväxten och utvecklingen? Meningarna om de hittills uppnådda resultaten av handelsförhandlingarna mellan EU och ett antal utvecklingsländer inom den så kallade AVS-gruppen, det vill säga Afrika, Västindien och Stilla havsregionen, går isär.

 

 

”Frihandel är till fördel för fattiga länder”

 

”Ett frihandelsavtal mellan EU och utvecklingsländerna om ömsesidiga tullsänkningar är därför ett steg i rätt riktning. Snarare är problemet att man går för sakta fram, säger ekonomen Fredrik Erixon”.

 

Fredrik Erixon, ekonom på European Centre for International Political Economy (ECIPE) – en frihandelsvänlig tankesmedja med säte i Bryssel - anser att det är viktigt att de pågående hanhelsförhandlingarna mellan EU och utvecklingsländerna inom den så kallade AVS-gruppen slutförs och att ett avtal om ömsesidigt sänkta handelshinder blir verklighet.

  

”Det här är sista möjligheten för EU att ingå avtal som ger utvecklingsländerna fortsatt tullfri tillgång till EU:s marknader, och som samtidigt är förenligt med världshandelsorganisationen WTO:s regelverk”, säger Erixon,

 

Economic Partnership Agreements (EPA) är så att säga sista chansen, menar han.

 

Att frihandelsavtal mellan EU och utvecklingsländerna riskerar att slå negativt mot de fattiga länderna håller inte Erixon med om.

 

”För det första så handlar det inte om några omedelbara förändringar. De utfasningsperioder som finns gör att utvecklingsländerna har uppemot 25 år på sig att anpassa sig”, säger han.

 

”Dessutom har utvecklingsländerna rätt att behålla en del tullar, och de kan då välja att behålla de tullar just där handeln är som störst”, säger Erixon, som anser att EU inom detta område varit för kravlösa, och att deras försök till ”omtanke” snarare har negativa konsekvenser. 

 

”Utvecklingsländernas höga importtullat påverkar deras konkurrenskraft negativt eftersom importtullarna också fördyrar deras export”, säger Erixon.

 

”Tullar är ju också en regressiv skatt i den meningen att den slår hårdast mot de fattiga”, säger Erixon, som har mer kritik att rikta mot EU.

 

”Det är fel att försöka få igenom något mer än ett frihandelsavtal genom att inkludera andra frågor rörande exempelvis konkurrensregler i förhandlingarna. Det gör lätt att fokus flyttas från det viktiga”, säger han.

 

Erixon ger inte mycket för de enskilda organisationer – så kallade NGO:s – som är motståndare till ett avtal.

 

”Dessa organisationer ägnar sig åt något som kan liknas vid en modern typ av imperialism”.

 

”Det handlar om organisationer som drivs av européer eller amerikaner och som försöker pådyvla de afrikanska länderna deras tolkningar när det gäller ekonomi och handel utan att ha tagit reda på vad medborgarna i de afrikanska länderna tycker”, säger Erixon, som inte heller anser att förhandlingarna gått ojust till. Kritiken från många NGO:s är ju annars att förhandlingarna helt skett på EU:s villkor.

 

”De utvecklingsländer som verkligen deltagit i förhandlingarna säger inte så”, menar Erixon.

 

Han vill slutligen ge ännu en känga till många av de som är motståndare till EPA och allmänt skeptiska till frihandel, men samtidigt vill öka biståndet till fattiga länder.

 

”Om man ökar biståndet utan att reformera handelspolitiken så gör biståndet mycket liten nytta. Länderna får så att säga mindre för sina biståndspengar om de höga tullarna kvarstår. Dessutom  flyttas då inriktningen från exportsektorn till sektorer som inte har med handel att göra. Det gagnar inte utvecklingen i dessa länder”. 

 

 

 

”Snabba liberaliseringar riskerar slå negativt”

 

”Snabba handelsliberaliseringar riskerar att slå negativt mot fattiga länder. Dessutom är EU:s åtaganden långt ifrån tillräckliga”, säger Tove Zetterström vid Diakonia.

 

Tove Zetterström ansvarar för handelsfrågor på biståndsorganisationen Diakonia, och hon är kritisk på det sätt som handelsförhandlingarna mellan EU och ett antal utvecklingsländer avlöpt.

 

”Det interimsavtal som gäller från årskiftet avspeglar mer den styrka de olika länderna haft i själva förhandlingarna än ländernas förutsättningar att liberalisera sin ekonomi”, säger Zetterström. 

 

”Exempelvis har Moçambique större åtaganden än Kenya, trots att landet är klart mindre utvecklat och därmed har sämre förutsättningar att klara snabba avregleringar”.

 

Men Zetterström är också kritisk till vad de ingångna avtalen i sig kan få för konsekvenser för fattiga länder.

 

”Många av de fattiga länderna är beroende av sina tullar för sina statsinkomster. Snabba liberaliseringar betyder då lägre inkomster som kan satsas på exempelvis skola och sjukvård”, säger hon. 

 

”Den omställning av ekonomin som de här liberaliseringarna kräver tar tid, och under det glapp som uppstår kan fattigdomen öka i en del av de här länderna”.

 

”Ökad fokus på export utan att den inhemska ekonomin och kapaciteten först stärkts riskerar också att låsa fast de här länderna i fortsatt råvaruproduktion”, fortsätter hon.

 

Zetterström är också kritisk till EU:s åtaganden, som hon anser vara otillräckliga.

 

Trots att det finns utfasningsperioder, som gör att en del av de fattiga länderna kan behålla delar av sina handelshinder i ytterligare som mest 25 år, anser Zetterström att det i vissa fall handlar om liberaliseringar som är så pass snabba att det kan slå negativt mot länderna.

 

”Många av dagens industriländer har först byggt upp sina industrier under skydd, för att sedan liberalisera och öppna upp för friare handel. Handel är inte negativt i sig, men frågan är vad som ska kommer först, utveckling eller handelsliberaliseringar”.

 

”Det gäller att hitta balansen”, säger hon.

 

Vad hade då varit alternativet till de avtal som nu nåtts?

 

 ”Man skulle kunna haft ännu mer flexibla avtal. Istället för att säga att ett avtal börjar gälla en viss tidpunkt, så skulle man kunna säga att avtalet börjar gälla när vi nått en viss utvecklingsnivå. Med en mer stegvis process skulle det vara lättare att hitta balansen mellan utveckling och liberalare handelsregler”.  

 

Därför anser Zetterström att biståndet kan fortsätta att spela en viktig roll.

 

”Biståndet kan användas till att bygga upp förhandlingskapaciteten i de här länderna. Och det kan användas till nödvändiga infrastruktursatsningar”. 

 

 

 

Fakta: EPA-förhandlingarna

 

Partnerna i förhandlingarna är EU och ett antal utvecklingsländer inom den så kallade AVS-gruppen, det vill säga Afrika, Västindien och Stilla havsregionen.

 

Målet med förhandlingarna mellan de bägge parterna är ett avtal om ömsesidiga tullsänkningar – Economic Partnership Agreements (EPA) – som ska vara förenligt med världshandelsorganisationen WTO:s regelverk. Förhandlingarna är inte avslutade, men EU har slutit interimsavtal med flera av länderna, vilket innebär att dessa har åtagit sig att inom vissa tidsperioder sänka vissa av sina tullar gentemot EU-länderna. Samtidigt ska utvecklingsländerna behålla sina preferensavtal med EU.

 

Den svenska regeringen har stått bakom förhandlingarna, vilket gjort att den fått kritik av de biståndsorganisationer som är motståndare till ett avtal.