Publicerad på Expressens debattsida (2007-07-06)

Medskribent: Fredrik Segerfeldt, Timbro

Biståndsindustrin döljer sanningen

Det handlar inte i första hand om de som behöver hjälp. Det svenska biståndsetablissemanget verkar i en egen värld, ofta driven av egenintresse och där man upprätthåller myter och döljer sanningar. Runt 10 000 personer inom UD och Sida, enskilda organisationer och näringslivet ingår i biståndsindustrin. De har alla personliga, ekonomiska eller ideologiska skäl till att vilja behålla eller öka biståndet. Det ör en industi som måste brytas upp. Det skriver PÄR KRAUSE och FREDRIK SEGERFELDT, knutna till näringslivets tankesmedja Timbro, som undersökt och skriver om biståndet.

Även om den extrema fattigdomen minskar i rasande takt är det en stor skam att nästan en miljard människor fortfarande lever på motsvarande en dollar om dagen. Det finns ingen mer angelägen uppgift än att sprida välståndet också till dem. Men den rika världen har lagt 16 biljoner kronor på bistånd sedan 1950, med huvudsakligen bleka resultat. Bevisbördan måste därför ligga hos dem som vill fortsätta miljardrullningen.

Det svenska biståndsetablissemanget verkar i en egen värld med egna koder och uppfattningar om verkligheten, som ofta är drivna av egenintresse eller av ideologisk övertygelse.

Detta biståndsindustriella komplex består av runt 10 000 personer. Det handlar om utrikespolitiker och tjänstemän på UD och Sida, om anställda eller engagerade i enskilda organisationer och om näringslivet i form av biståndskonsulter och stora industriföretag som får uppdrag av Sida. De har alla personliga, ekonomiska eller ideologiska skäl till att vilja behålla eller öka biståndet. Svenska skattebetalare lägger i år omkring 30 miljarder kronor på bistånd. Målet är att spendera en viss mängd pengar, inte att hjälpa fattiga människor.

Biståndsindustrin har varit framgångsrik. Propaganda för 100-tals miljoner kronor årligen upprätthåller stödet för biståndet, trots bristande uppföljning och effektivitet. Enligt en ny rapport från UNDP har vietnameser en mer realistisk uppfattning om världens utveckling än svenskar.

Människorna som arbetar i denna industri tenderar att göra det länge. De börjar ofta på en enskild organisation, (Forum Syd är en enligt dess personalchef en viktig plantskola för Sida), arbetar sedan på Sida resten av yrkeslivet (myndigheten har liten personalomsättning och hög medelålder) eller går vidare till ett konsultföretag eller en internationell organisation. De präglas och formas i en tillsluten miljö full av myter och missuppfattningar.

En representant för denna industri är Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg. Han menar (Expressen 2 juli 2007), precis som Sida brukar göra, att nationalekonomisk forskning visar att bistånd leder till ekonomisk utveckling.

Påståendet är inte sant. Det finns en lång rad studier som kommer till motsatt resultat. Så här sammanfattade några biståndsentusiastiska men hederliga forskare vid det ansedda Kiel-institutet diskussionen hösten 2006:

The controversy on whether foreign aid promotes economic growth in developing countries is far from resolved.

Precis som Sida refererar Forsberg till en i akademiska kretsar föga uppmärksammad uppsats av Mark McGillivray. Det är ganska vanligt att forskare i branschen påverkas av sina uppdrags- och arbetsgivare. Studien i fråga är delfinansierad av Sida och McGillivray arbetar på United Nations University, vars syfte är att vara språkrör för FN:s politik.

Vidare menar Forsberg att bistånd leder till demokrati. Det finns inga vetenskapliga belägg för detta påstående heller. Det har inte gått att bygga goda institutioner utifrån. Ett undantag är den lockelse som medlemskapet i EU var för de nya medlemsländerna, men i detta fall var politiska och ekonomiska incitament den viktigaste faktorn, snarare än resursöverföringar.

Som så ofta i biståndsindustrin döljer Forsberg sitt svaga case med stark känslomässig retorik. Det handlar om skolbarn i Moçambique, skuldslavar i Indien och demokratikämpar i Zimbabwe. Men det är inte bistånd från oss som gör att barnen går i skolan i Chile, som tagit 100-tals miljoner människor ur fattigdomen i Asien och som gjort att demokratin fått starkt fotfäste i det forna Östeuropa, utan det är inrikespolitiska reformer och integration i den globala marknadsekonomin. Men istället för att bejaka den utvecklingen så uttrycker Forsberg och många av hans meningsfränder en skepsis mot en ökad fokusering på den privata sektorn i utvecklingsländerna.

Forsberg menar att biståndsskeptikerna inte bryr sig om fattiga människor och att de har andra drivkrafter för kritiken. Det är tvärt om. Det är biståndsindustrins naiva ideologer som upprätthåller en politik som i bästa fall inte har någon effekt alls, och som i värsta fall är skadlig för världens fattiga. Samtidigt som Forsberg säger sig vilja se en nyanserad debatt om biståndet så kritiserar han sina meningsmotståndare med argumentet att de inte har för avsikt att förbättra biståndets inriktning, utan de vill motarbeta och sänka biståndet. Tydligen vill inte Forberg sträcka sig så långt till att vara beredd att debattera biståndet i sig.

Och när Forsberg talar om skammens gräns så handlar det inte om att en forsatt stor grupp människor lever i absolut fattigdom. Nej, vad Forsberg ser som skamligt är när den verksamhet han själv är en del av inte tilldelas mer resurser.

Att hjälpa är en svår konst, att vilja väl räcker inte. Bryt upp det svenska biståndsindustriella komplexet.

Pär Krause, frilansskribent som under hösten kommer med boken "Det svenska biståndsberoendet" (Timbro)

Fredrik Segerfeldt, ansvarig för Timbros program "Bistånd och global utveckling"