Publicerad i Fokus (nr. 28), september 2006.

"Sluta ge oss bistånd, Bono"

James Shikwati driver en afrikansk tankesmedja mot bistånd. Han anser att hjälpen bidrar till att bevara fattigdomen.

"Vem gör mest nytt för fattiga på landsorten i Afrika? Det privata företaget som vill tjäna pengar på invånarna eller hjälporganisationer som vill skänka förnödenheter?"

Frågan ställs av James Shikwati, ekonom från Kenya som leder den kenyanska tankesmedjan Inter Region Economic Network (IREN). Svaret kan tyckas självklart, och för Shikwati är svaret också självklart.

- Det privata företaget. Deras egenintresse att tjäna pengar gör att de måste ta reda på invånarnas behov, vad de vill ha, och hur mycket de kan betala, säger han.

De senaste åren har James Shikwati varit en framträdande person när det gäller debatten om utvecklig och bistånd. Mest har han hörts i hemlandet Kenya och i andra afrikanska länder, men på senare tid även allt oftare i Europa. Hans budskap är tydligt: biståndet till fattiga länder måste upphöra.

- Hur kan et land utvecklas om du tar ifrån henne allt ansvar för den egna utvecklingen? frågar han.

Shikwati förfasas över de kampanjer som pågår runt om i världen – anförda av såväl ledande politiker och välkända rockartister – vars syften är att förmå de rika länderna att öka biståndet till fattiga länder

- Bono, sluta att oroa dig å mina vägnar! Sluta ge oss bistånd, säger han.

Först och främst, menar Shikwati, så är de flesta länderna i Afrika absolut inte fattiga. De har ofta enorma tillgångar.

- Men inhemska intressenter har inte möjlighet att utnyttja dessa kommersiellt, säger Shikwati, som menar att det snarare handlar om ett cash-flow-problem.

Tillgångarna kan inte belånas för investeringar. Och detta problem kan biståndet aldrig lösa. Snarare tvärtom, eftersom biståndet tränger undan privat verksamhet i fattiga länder. I stället skapas stela politikerstyrda och korrumperade stater som med tiden blir helt beroende av andra länder så kallade välvilja.

- Biståndet leder till rika regeringar och fattiga människor, menar Shikwati.

Ofta är det FN:s millenniemål som anges som orsak till att biståndet måste öka, då flertalet länder, de flesta i Afrika, i dagsläget inte ser ut at klara målen. Shikwati anser att länderna borde bestämma sina mål själva.

- Med millenniemålen är det FN som bestämt vad som är viktigt i våra länder. Vem har till exempel sagt att satsningar på gratis offentliga skolor är det bästa för utbildningen i afrikanska länder?

Shikwati att det enda riktiga millenniemålet borde vara att de fattiga länderna ska vara oberoende av bistånd.

- Men de millenniemål som nu är bestämda verkar i motsatt riktning. Eftersom det i första hand är högre bistånd som ska förverkliga målen så kommer biståndsberoendet att öka.

Vad är då lösningen på de fattiga ländernas problem?

- Vi måste skapa ett positivt klimat för privata företag, säger Shikwati.

Endast med ett konkurrenskraftigt privat näringsliv kan afrikanska länder stå på egna ben. För att detta ska förverkligas krävs inhemska reformer. Och dessa kan i de flesta fall förverkligas utan nya biståndsmiljoner.

- Med stärkt när det gäller bland annat äganderätter skulle våra inhemska företag kunna växa med lånade pengar.

Enligt Shikwati ger kommersiella intressen en strävan att känna til människors verkliga behov, och vad dessa får kosta.

- Bara det som byger på ett internt behov kan lyckas. Och bistånd bygger aldrig på ett internt behov, säger Shikwati.

En viktig anledning till at biståndet tillåts fortsätta, trots alla negativa följder, är menar Shikwati, att biståndet blivit "big business" i många rika länder.

- Givarländerna använder nästan alltid egna företag när olika projekt ska förverkligas ska förverkligas, vare sig det handlar om att bygga vägar eller nya telefonnät. De inhemska personer som medverkade får i bästa fall lära sig att reparera och underhålla. När det i ett senare skede gäller utveckling och modernisering av exempelvis ett telefonnät kan dett bara göras om utländsk expertis på nytt tillkallas, säger Shikwati.

Internationella handel brukar ofta betecknas som en kritiks faktor för at stärka utvecklingen i fattiga länder. Shikwati håller med om det, men tycker samtidigt att de fattiga ländernas fokusering på de rika ländernas jordbrukssubventioner är felriktad. I stället, menar han, borde afrikanska länder fråga sig vad de själva kan göra. Satsningar på at öka handeln sinsemellan borde då bli det naturliga svaret.

Shikwati lever till stor del som han lär. Han tankesmedja med knappt tiotalet anställda på kontoret i Nairobi lever på intäkter från annonsörer – IREN ger ut nättidningen The African Executive – och tar betalt för konsultverksamhet, seminarier och försäljning av böcker.

Han tycker sig också se en viss förändring i dagens utvecklingsdebatt. I dag ställs oftare frågan vilka inhemska förändringar som krävs. De positiva tecken som i dag syns i flera afrikanska länder när det gäller den ekonomiska utvecklingen har också sin orsak i just strukturella reformer och större öppenhet. Biståndet, som ju faktiskt minskat under senare år, har ingen del i detta, menar Shikwati.