Publicerad i Omvärlden (nr. 4), maj 2006

 

Kommentarvinjett

 

Ökad handel börjar på hemmaplan

 

Det är tämligen klart att och ökad access till nya marknader inte är nog för att öka Afrikas andel av världshandeln. Om inte slopade globala handelshinder följs upp med marknadsvänliga reformer på hemmaplan kommer det välbehövliga exportlyftet för många länder att utebli.

 

Det är numera få som inte betonar betydelsen av ökad handel när det gäller hur länderna i tredje världen skall kunna uppnå en långsiktigt högre ekonomisk tillväxt och ett ökat välstånd. Till stor del läggs ansvaret för en positiv utveckling på de rika länderna, och i samband med förhandlingarna inom världshandelsorganisationen WTO är det många som anser att det är just industriländerna som måste visa vägen genom att gå de fattiga länderna till mötes i syfte att öka exporten från dessa länder. Inte minst ses en omläggning av jordbrukspolitiken i USA och EU som det kanske allra viktigaste.

 

Många är nog också överens om att de rika ländernas jordbrukssubventioner inte hör hemma på en marknad som är tänkt att kallas ”fri”, och att dessa subventioner därmed bör slopas så fort som möjligt. Men frågan är hur mycket slopade jordbrukssubventioner och öppnare marknader generellt i de rika länderna i sig betyder för de fattiga ländernas möjligheter att öka sin handel. Utan reformer på hemmaplan i många av utvecklingsländerna – främst de afrikanska – blir nog konsekvenserna högst marginella. Ett mycket stort ansvar för möjligheterna att öka sin handel med omvärlden faller därmed på utvecklingsländerna själva.

 

Förutom det faktum att många utvecklingsländer intagit en allt annat än konstruktiv position i WTO-förhandlingarna så måste inhemska handelsregler i de afrikanska länderna bli mer marknadsvänliga. Redan i dag har många av de fattigaste länderna access till de rika ländernas marknader i form av speciella handelsavtal som till exempel EU:s Everything But Arms (EBA) och USA:s Africa Growth and Opportunity Act (Agoa). Många afrikanska länder har också ökat sin export till såväl EU som USA, men den inhemska debatten i många länder går många gånger ut på varför ökningen inte blivit större. Fortfarande uppgår de afrikanska ländernas andel av världshandeln till knappt 2 procent. Dessutom är råvaruberoendet fortfarande stort, och det är tydligt att tullfritt tillträde inte är nog för att dels lyfta exporten rejält, och dels att diversifiera denna. Uppenbart är att inhemska förutsättningar måste förbättras.

 

Ett stort problem i många afrikanska länder är fortfarande byråkrati och offentliga regleringar. Trots att många länder i Afrika under senare år genomfört relativt omfattande ekonomiska reformer, så tillhör många av kontinentens länder fortfarande världens mest reglerade. En studie från Världsbanken visar att ju mer reglerad en ekonomi är desto svårare har den att tillgodogöra sig globala handelsliberaliseringar. En orsak antas vara att resursallokeringen i en reglerad ekonomin fungerar sämre, vilket fördröjer allokeringen av resurser till snabbväxande sektorer, t.ex. exportsektorn.  Det är tydligt att de afrikanska ekonomierna  i många fall inte är färdigreformerade, och i många länder torde behovet snarare vara en accelerering av reformprocessen.

 

Långsamma tullprocedurer är en annan hämmande faktor. Enligt en annan rapport från Världsbanken tar det i genomsnitt 12 dagar att tullbehandla en vara som skall passera en hamn i Afrika - att jämföra med fyra dagar i Europa och sju dagar i Sydamerika.

 

Bristfällig infrastruktur i många länder är ett annat problem, vilket både fördröjer och fördyrar frakt. Detta gäller inte minst länder utan tillgång till hamn, och i många afrikanska länder utan kust slukar fraktkostnader så pass mycket som 60 procent av exportintäkterna. Generellt ligger fraktkostnader i Afrika tre gånger högre än i exempelvis Sydamerika.

 

Det förmodligen största problemet är emellertid höga tulltariffer. I genomsnitt ligger tullarna i afrikanska länder omkring 5-7 procentenheter högre än vad som gäller för utvecklingsländer i andra regioner. Att skydda sina inhemska marknader - bland annat i form av höga tullar – ses av många företrädare för de afrikanska länderna som mycket viktigt, och är en orsak till de många gånger låsta positionerna i WTO-förhandlingarna. Men detta argument haltar då höga tullar i ett afrikanskt land i första hand slår mot handeln med andra afrikanska länder. Och att öka handeln afrikanska länder sinsemellan borde vara av högsta prioritet. Handeln mellan afrikanska länder står för marginella 10 procent av Afrikas totala handel. I de flesta andra världsdelar eller geografiska regioner står den intra-regionala handeln, d.v.s. handel mellan länderna inom regionen, för omkring hälften av den totala handeln. Många är de analyser som också visar att det är just ökad handel mellan afrikanska länder som förmodligen har störst betydelse när det gäller att säkerställa en långsiktig positiv ekonomisk utveckling i dessa länder. Länderna bör således i första hand vända sig till sina grannländer för pressa på för slopade handelshinder.

 

Afrikanska politiker talar ofta om tullarnas betydelse for landets finanser -  i många afrikanska länder står tullintäkter för över en tredjedel av de totala offentliga intäkterna – och denna inställning har ofta satt käppar i hjulet för ökad intra-afriansk handel. Men med sänkta tullar torde handeln öka, vilket på sikt betyder högre tillväxt och därmed högre offentliga intäkter. Inte för inte så har Afrikanska Unionen (AU) satt afrikansk integration, inte minst när det gäller handel, högst på dagordningen inför sitt nästa toppmöte, som hålls i juli i år.

 

Företrädare för de afrikanska länderna, liksom många av deras meningsfränder i väst, pressar på för ökad access till de rika ländernas marknader. Men mycket tyder istället på att det är reformer på hemmaplan som är nyckeln till ökad handel och drmed till en positivare ekonomisk utveckling i den fattiga delen av världen.