Publicerad i Internationella Studier (Utrikespolitiska Institutet), nr. 2, 2007

EUs jordbrukspolitik (replik)

I kommentaren EUs jordbrukspolitik och global fatigdomsbekämpning (IS 1/2007) argumenterar ekonomhistorikerna Ulf Jonsson och Erik Green för att EUs protektionistiska jordbrukspolitik ska bevaras.

Jordbrukssubventionerna är av godo, anser Jonsson och Green, eftersom de ger lägre priser på jordbruksmarknaden, vilket gynnar de allra fattigaste länderna då de oftast är nettoimportörer av jordbruksvaror. EUs tullmurar på jordbruksmarknaden är också till fördel för de fattigaste länderna, menar författarna. Dessa länder har ändå access till EU-ländernas marknader via bilaterala avtal. Snarare än att utestänga de mint utvecklade länderna bidrar tullarna i stället till att stänga ute medelinkomstländerna, vilket alltså gynnar de förra. De slipper ju på detta sätt konkurrera med mer effektiva länder.

Jonsson och Green hämtar inspiration från bland andra ekonomen Arvind Panagariya, som argumenterar på just detta sätt. "Vi inser hur lockande det är med enkla lösningar på svåra problem", skriver Jonsson och Green med hänvisning till - vad de kallar - samstämmigheten om att EUs jordbrukspolitik är till nackdel för utvecklingsländerna, och att en reformering av denna jordbrukspolitik då ses som en nödvändighet.

Visst bör enkla lösningar kritiseras, och debattörerna har förmodligen rätt i att en avreglerad jordbruksmarknad inte innebär någon omedelbar förbättring för de fattigaste länderna. Det är med största säkerhet inte heller den enskilt viktigaste åtgärden för att lösa fattigdomsproblematiken. Men värre är att Jonsson och Green inte föreslår någon lösning alls. Deras recept är istället att dagens system ska bevaras. De borde kanske istället lyssna till Panagariyas kollega på universitetet i Colombia, Jagdish Bhagwati, som visserligen anser att fokuseringen på jordbrukssubventionerna är överdriven, men att subventionerna ändå är olyckliga.

Det finns synnerligen starka skäl till att förhålla sig kritiskt till en ståndpunkt som innebär ett förespråkande av status quo när det gäller den internationella handeln och dess kvarvarande regleringar, och det gäller specifikt de fattigaste länderna och jordbruksmarknaden. Vidare finns det också anledning att sätta in Jonssons och Greens argument i ett sammanhang.

En gång nettoimportör, alltid nettoimportör?

Det stämmer att de flesta av de fattigaste länderna är nettoimportörer av jordbruksprodukter. Trots att majoritet av befolkningen i dessa länder är involverade i jordbruk så räcker inte produktionen ens till för att täcka de egna behoven. Skälet är ineffektiva produktionsmetoder och inte sällan offentliga regleringar som hämmat jordbrukets utveckling. En omsvängning är nu på gång i många länder, och även om det går långsamt är insikten utbredd om det nödvändiga i en reformering av jordbruket. Även utländska investeringar och dito stöd är numera i större utsträckning inriktade på jordbruket, efter att sektorn länge varit försummad. Målet är inte bara att länderna ska kunna täcka mer av det inhemska behovet, utan också att exporten ska kunna öka.

Det är detta sammanhang som EUs jordbrukspolitik bör sättas in. Tror Jonsson och Green på allvar att dagens politik gynnar en reformering av de fattigaste ländernas jordbruk? Om så är fallet så måste de också anta att situationen för de fattigaste länderna på just detta område är hopplös, och att de aldrig kommer att kunna konkurrera på en fri, eller åtminstone friare, marknad. Och att de alltid kommer att vara nettoimportörer av jordbruksprodukter, trots att många av länderna var nettoexportörer långt in på 1980-talet. Lyckligtvis finns det många i de berörda länderna som är av en annan uppfattning. De har insett att det är bättre att träna upp sin kondition än att ständigt vara beroende av konstgjord andning.

Jonssons och Greens argumentation kan också sättas i ett bredare sammanhang. De skriver att de principiellt inte har något emot frihandel, men uppenbarligen anser det att en reglerad marknad är att föredra, åtminstone för de fattigaste länderna. Vi skall alltså, anser de, ha en världshandel som kännetecknas av diverse restriktioner, import- och exportkvoter, tullar, subventioner och artificiella prisnivåer. Vissa länder kommer kortsiktigt att gynnas, medan andra länder kortsiktigt kommer att missgynnas. De fattigaste länderna, som ju knappast är en homogen grupp, kommer nog inte heller att alltid hamna i en och samma grupp.

De långsiktiga konsekvensera av en sådan politik är väl kända; korruption, stagnation, frånvaro av incitament till förbättringar och effektiviseringar, långsamma eller felaktiga resursallokeringar, och länder som låses fast i fattigdom. De stora förlorarna är naturligtvis de fattigaste länderna som blir helt beroende av bilaterala preferensavtal, det vill säga av de rika ländernas välvilja. Och detta för att vi i förväg bestämt och accepterat att vissa länder alltid kommer att vara förlorare och vissa alltid vinnare.

Exemplet Bangladesh

Ett tydligt exempel på konsekvenserna av denna politik är vad som hände när regleringen av textilmarknaden avvecklades för några år sedan. Många länder, bland dem Bangladesh och ett antal afrikanska länder, ansågs vara förlorare eftersom de faktiskt hade gynnats av det tidigare systemet. Nu fick de problem när de på en friare marknad skulle konkurrera med större länder som exempelvis Indien.

Ett försvar för de tidigare regleringarna? Nej, tvärtom. För naturligtvis är Bangladesh mer ett offer för den reglerade marknaden än för avregleringen. För vilket system var det som hade hämmat en utveckling och effektivisering av landets textilindustri?

Frihandel är inte lösningen på alla problem. Med det är åtminstone lösningen på de problem som frånvaron av frihandel skapar.