Publicerad i Internationella Studier (Utrikespolitiska Institutet), Nr. 2, sommaren 2008

Bistånd sänker förtroendet för demokratin

Läget i Kenya verkar till slut ha stabiliserats efter turbulensen som följde på valet i december 2007. Ändå hade vi ännu en gång fått en indikation på hur bräckligt det demokratiska systemet är i många afrikanska länder. Förhoppningen var ju annars att det kenyanska valet skulle fortlöpa smidigt, och det därmed skulle kunna lyftas fram som föredöme för andra afrikanska stater. Resultatet blev som bekant det rakt motsatta.

En rad förklaringar har lyfts fram till varför representativ demokrati har svårt att få ordentligt fotfäste och accepterat i såväl Kenya som i många andra länder i Afrika. Det man oftast pekar på är att motsättningar mellan människor ofta är av etnisk karaktär, och att dessa blossar upp just i samband med val. Politiker och politiska partier representerar många gånger mer en folkgrupp – en stam – än en politisk idé. Resultatet blir ofta att den största stammen i ett land också blir den som får mer makt. Och för många stammar verkar det i längden omöjligt att acceptera att domineras av en annan stam.

En annan förklaring ligger i hur de politiska systemen ofta är uppbyggda. I många afrikanska länder ligger i stort sett all reell makt hos regeringen och presidenten. De folkvalda parlamenten saknar ofta helt betydelse i politiska beslutsprocesser. Regeringen kan bokstavligt talat köra över parlamentet, som de styrande många gånger ser som en "transportsträcka". I vissa länder som under senare år gått över från enpartistyre till flerpartisystem – Tanzania är ett exempel - har inte ens konstitutionen ändrats sedan system med allmänna val infördes. Därmed villkoren bara marginellt ändrats för de styrande. Detta leder i sin tur ofta till maktmissbruk och en känsla av hopplöshet hos oppositionen och dess anhängare – en hopplöshet som till slut kan resultera i våld och upplopp. Framförallt riskerar det att minska respekten för det politiska systemet som sådant.

På Zanzibar - en del av unionen Tanzania – har de två senaste parlaments- och presidentvalen lett till upplopp och dödsfall. Orsaken finns till stor del i ett oppositionsparti som ser sig ständigt diskriminerat och missgynnat av ett maktfullkomligt regeringsparti med överlägsna resurser.

Den ömsesidiga respekten politiker - väljare

Men ytterligare faktorer måste till för att förklara varför systemet med allmänna val helt enkelt fungerar sämre i fattiga länder, varav de flesta ligger i Afrika. Till stor del handlar det om vilken respekt de demokratiska systemet åtnjuts bland ländernas medborgare, något som också i sin tur också kan förklara varför etnisk tillhörighet tillmäts sådan betydelse just i många afrikanska länder.

I rika länder är politikerna beroende av väljarna – nya pengar till statskassan kommer bara in så länge människor betalar skatt. Samtidigt kan väljarna å sin sida kräva av politikerna att de levererar vad som efterfrågas. Detta skapar bland politikerna en jämförelsevis stor respekt för vad väljarnas vill, och omvänt en respekt bland väljarna för det politiska systemet. (Denna ömsesidiga respekt kan naturligtvis vara av varierande grad, och dessutom variera över tiden).

I många afrikanska länder är detta samband inte alls lika tydligt. Afrikanska ledare är många gånger lika mycket beroende av utländska regeringars välvilja som av de egna medborgarna när det gäller att säkerställa inflöde av pengar till offentlig verksamhet.

Just Kenya är inte lika beroende av utländskt bistånd som många andra länder i samma region. Det mottagna biståndet motsvarar något mindre än fem procent av landets BNP, och omkring 90 procent av Kenyas budget finansieras inom landet eller via lån. Men den del av Kenyas budget som kan sägas vara till för utveckling, bland annat sociala reformer, är fortfarande till stor del beroende av bistånd från andra länder. För att kunna genomföra förbättringar inom många sektorer krävs således att politikerna för en politik som får omvärldens – biståndsgivarnas – gillande. Detta är naturligtvis inget specifikt för Kenya utan gäller för flertalet andra länder, både i samma region samt i Afrika som helhet.

För Tanzania och Moçambique – två länder i Kenyas närområde - utgör biståndet 12 respektive 19 procent av BNP, och 40 respektive 50 procent av landets budget.

Hur centralt biståndet är för dessa länder, och vad omvärldens "godkännande" av politiken därmed betyder för deras politiker blir uppenbart när en svensk landrapport om Tanzania från 2006 inleds med följande rader:

"Presidenten och regeringen har de bästa förutsättningar med starkt stöd både nationellt och internationellt. Ekonomin är i ordning, skuldavskrivningen beslutad och utsikterna till ökade biståndsflöden goda".

Bistånd som internationell korruption

För inhemska väljare som vet att den verkliga rätten att fatta beslut om landets politik till betydande del ligger långt utanför landets gränser - och det gäller också rätten att utvärdera den politik som förs - minskar naturligtvis respekten för såväl de egna politikerna som för det politiska systemet i stort. Därmed minskar också respekten för demokratin. Detta leder dessutom i sig till att de etniska skiljelinjerna i många länder bevaras och ibland också förstärks. Om själva politiken och framförallt vad den kan leverera blir oberoende av vem som har den inhemska makten tenderar väljare att i högre grad rösta utifrån etnisk tillhörighet.

Konsekvenserna av detta kan ibland faktiskt bli de rakt motsatta mot vad som hände i Kenya. Vid valet Moçambique 2004 var intresset och valdeltagandet så lågt att myndigheterna tvingades uppmana väljare att gå och rösta. Men händelseutvecklingen i Kenya visar alltså på en annan konsekvens av samma fenomen – ett lågt förtroende för demokratin.

Det är detta faktum som gjort att vissa afrikanska forskare och debattörer allt oftare ser biståndet som en form av internationell korruption. Ekonomiska resurser slussas till de sektorer som biståndsgivare anser bör prioriteras, vilket inte alltid överensstämmer med inhemska önskemål.

Nya möjligheter när biståndet sinar

"Om kenyanerna styrde över regeringens kasskista skulle de utöva sina demokratiska rättigheter genom att svälta ut skadedjuren ur de politiska eliterna. Först när kenyanerna börjar bestämma vilka politikerräkningar som ska betalas kommer de politiska eliterna att lyssna till dem".

Det skriver den kenyanska ekonomen James Shikwati vid tankesmedjan IREN Kenya i nättidningen the African Executive med anledning av valet i Kenya.

Enligt Shikwati har politiska förändringar ofta kommit till stånd efter det att biståndet till ett land avbrutits eller minskat drastiskt. Just Kenya erbjuder ett exempel. Förre presidenten Daniel arap Mois vanstyre blev än mer uppenbart när internationella biståndsgivare blev mer restriktiva. Moi förlorade senare valet till förmån för "regnbågskoalitionens" kandidat Mwai Kibaki. Först när väljare ser att ett ledarskifte även kan leda till en annan politik stärks förtroendet för politiken, och då blir förväntningar på konkreta åtgärder viktigare än etnisk tillhörighet.

Så länge biståndsmiljarderna fortsätter att rulla in över Afrika måste vi acceptera att afrikanernas inhemska demokratiska system helt enkelt fungerar sämre än vårt eget. Kenya var inte det första exemplet, och förmodligen inte heller det sista.

Pär Krause, ekonom och frilansskribent