Publicerad i Omvärlden (nr. 1), februari 2006

Även u-länderna har ett ansvar

Debatt

Ansvaret för att fortsatta frihandelsförhandlingar blir fruktsamma faller inte bara på de rika länderna. Även fattiga länder har ett ansvar. Mycket skulle vara vunnet om tredje världens länder slutade att se sig själva som offer, och istället intog en mer konstruktiv position i förhandlingar som syftar till att slopa handelshinder och öppna upp marknader för konkurrens. Förmodligen är det också just utvecklingsländerna som har allra mest att vinna på en friare världshandel.

Det är väldigt svårt att se världshandelsorganisationen WTO:s senaste ministermöte i Hongkong i slutet av förra året som en framgång. De mer optimistiska väljer att betona det faktum att mötet inte brakade samman, och att Doha-rundan därmed fortfarande lever. Men klart är att mycket återstår innan organisationen kan enas kring ett ramavtal som kan ligga till grund för fortsatta förhandlingar, och - förhoppningsvis - en slutförd Doha-runda.

Många är de – bland dem medier, NGOs i väst samt representanter för utvecklingsländerna – som lägger skulden för de hittills magra förhandlingsresultaten på de rika länderna, inte minst EU. Och visst, EU:s position, framförallt när det gäller jordbruksfrågan, har inte varit något som fört förhandlingarna framåt. Utfästelsen att exportsubventionerna inom jordbruket skall vara borta senast år 2013 är knappast något som imponerar.

Men ligger ansvaret för att Doha-rundan slutförs bara på de rika länderna? Om inte, har då fattiga ländernas agerande varit något som gagnat rundan? Svaret blir nog nej i båda fallen. Oviljan att föra konstruktiva diskussioner i syfte att öppna upp de egna marknaderna för import av industrivaror, liksom att avreglera tjänstehandeln, är påtaglig bland framförallt de större och förhandlingsstarkare utvecklingsländerna.

Denna ståndpunkt stöds också av många av de mindre länderna i tredje världen, liksom av många fristående organisationer i industriländerna. För den som följer debatten så att säga på plats, i det här fallet Tanzania, är detta tydligt. Bland såväl inhemska debattörer som i dito media beskrivs den pågående förhandlingsrundan som något som i stort sett bara syftar till att utvecklingsländerna skall få ökade möjligheter att exportera till industriländerna. För att detta skall förverkligas krävs "uppoffringar" från de rika länderna.

Motkrav från industriländerna beskrivs å sin sida ofta som ojusta och ibland som rent omoraliska. Rätten för utvecklingsländerna att skydda sina inhemska marknader beskrivs ofta som just en rättighet, och industriländernas försök att frånta de fattiga länderna denna rättighet beskrivs som ytterligare ett exempel på "övergrepp" från de rika länderna. Talande var när vissa företrädare för de fria organisationer vid mötet i Hongkong beskrev förslaget om att öppna upp marknader också i utvecklingsländerna som ett "svek" mot de fattiga. Offermentaliteten lever vidare.

Förutom att denna ståndpunkt försvårar förhandlingarna och minskar utsikterna till att rundan slutförs, så är den dessutom direkt negativ för inte minst de fattiga länderna själva. Utvecklingsländernas handelshinder drabbar i första hand andra utvecklingsländer. Fattiga länder behöver inte bara handla mer med rika länder, och många är de beräkningar och analyser som visar att de största vinsterna för utvecklingsländerna från en eventuellt slutförd Doha-runda skulle komma från ökad handel sinsemellan. Att skydda den inhemska marknaden för utländsk konkurrens är också ett mycket effektivt sätt att se till att landet hålls utanför världshandeln också i fortsättningen.

För utvecklingsländerna vore mycket vunnet om offermentaliteten övergavs, och om de istället såg sig själva som en part i en förhandlingsrunda. Men då måste insikten om att förhandlingar handlar om att ge och ta infinna sig, liksom att frihandel är något som på sikt lönar sig för alla parter. Det vore också önskvärt om denna insikt infanns sig bland de fristående organisationer i väst som säger sig stå på utvecklingsländernas sida.